Vad det slår en ibland vissa saker. Det här med att jag bott så länge utomlands nu att jag bott lika länge i Sverige som just utomlands, det slog mig idag.
Det har ju varit i omgångar såklart. Tiden efter det militära och fram till att man skaffade familj och barn. Tonåren medans man bodde hemma. Och så då tiden efter man separerade och började med att flytta upp till Stockholm ett år och arbetspendla.
Jag har ju alltid nästan bott längre tider på orter och i länder jag besökt. Har inte någon lista med 100 länder jag varit i för att kunna visa upp. Första längre vistelsen blev i Spanien och den varade i typ 5 år. Granada, San Sebastian blev det då. Senare ett par år blev det Malaga. Nu har det varit i Barcelona med omnejd i 4 år. Kina, Österrike, Tyskland, Cypern och i Rom i Italien. En sväng till Brisbane också i Australien, just det ja… Litauen blev det också i 3 år och över pandemin bland annat. Väldiga kontraster och olika länder även om inget av länderna direkt som att bo i något helt konstigt land. Ej heller alls farliga länder. Bara väldigt olika kultur och språk samt historia.
Tiden går och man reser av diverse olika anledningar med tiden. Något som alltid består är nyfikenheten. Annat som förändras är hur och med vem framförallt. Att åka med någon mer har blivit betydligt viktigare. Att kunna dela med någon sina minnen. Tidigare ingen tanke alls på det. Men med åren som går och sina vänner som sprids ut därmed över jorden och mellan åren att ses igen - så att resa med någon har blivit betydligt viktigare. Eller att ersätta det med en relation av typen seriös dit man åker. Kan även tänka mig på ett helt annat sätt att även slå mig ner för resten av livet tex.
Hunden min Stina har blivit ett synonym med vem jag är. 7 år tillsammans nu. Från Malta och egentligen mest en tillfällighet. Vi sover skavfötters och delar det mesta. Men allti har ju sitt slut en dag. Det vet jag. Vad jag inte vet hur jag exakt kommer att reagera på det. Var sak har sin tid så jag funderar inte mer på det nu ;)
Comments